Snö.

Nu kom den, nu är den här, snön. Vit och slaskig. Bilen är täckt av ett lager som sakta men säkert glider av.

Det var vackert i morse när jag tittade ut på de stora flingorna som singlade ned. Kom mig att tänka på mitt första möte med snö. Egentligen var det inte snö utan frost men för mig var det nåt vitt och kallt och nytt. Så nytt att jag glad i hågen samlade ihop frosten i en liten burk o tog den hem. Där ställde jag burken på handfatet i badrummet.

När jag senare skulle inspektera min burk med snö, var där bara vatten! Jag letade genast efter syndabocken som kunde tänkt sig ha tagit min snö.

Någon månad innan spårade tåget ur. Rakt framför mina ögon.

Det var min första skoldag. Undrar om det kanske var en en liten fingervisning om mina kommande studier, urspårade?

Jag sprang o sprang...

Några år dessförinnan vägrade jag gå ur den parkerade bilen. Min familj lockade o pockade på att jag skulle komma ut. De satt i den svalkande brisen under de höga pinjeträden o njöt av en picknick. Jag såg just bara de höga svajande träden som naturligtvis skulle rasa över oss närsomhelst. Det ville jag inte vara med om.

Snön är vacker i min skog. I staden ändrar den karaktär men ändå är det samma snö. Det är samma sak med ett mynt; det har olika graveringar på var sida men ändå är det samma mynt.

Träden droppar och jag tänker på när något obehagligt inträffar. Det obehagliga är just inte nåt roligt och man jagar bort det eller försöker. Men vänd på saken så är det motsatsen, alltså samma sak!

Nu blev det snurrigt. Bäst att sluta innan det blir värre men lite tänkvärt var det väl ändå. Om man inget annat har för sig eller så eller sitter i en bilkö kanske...

Foto M.I