Snö.

Nu kom den, nu är den här, snön. Vit och slaskig. Bilen är täckt av ett lager som sakta men säkert glider av.

Det var vackert i morse när jag tittade ut på de stora flingorna som singlade ned. Kom mig att tänka på mitt första möte med snö. Egentligen var det inte snö utan frost men för mig var det nåt vitt och kallt och nytt. Så nytt att jag glad i hågen samlade ihop frosten i en liten burk o tog den hem. Där ställde jag burken på handfatet i badrummet.

När jag senare skulle inspektera min burk med snö, var där bara vatten! Jag letade genast efter syndabocken som kunde tänkt sig ha tagit min snö.

Någon månad innan spårade tåget ur. Rakt framför mina ögon.

Det var min första skoldag. Undrar om det kanske var en en liten fingervisning om mina kommande studier, urspårade?

Jag sprang o sprang...

Några år dessförinnan vägrade jag gå ur den parkerade bilen. Min familj lockade o pockade på att jag skulle komma ut. De satt i den svalkande brisen under de höga pinjeträden o njöt av en picknick. Jag såg just bara de höga svajande träden som naturligtvis skulle rasa över oss närsomhelst. Det ville jag inte vara med om.

Snön är vacker i min skog. I staden ändrar den karaktär men ändå är det samma snö. Det är samma sak med ett mynt; det har olika graveringar på var sida men ändå är det samma mynt.

Träden droppar och jag tänker på när något obehagligt inträffar. Det obehagliga är just inte nåt roligt och man jagar bort det eller försöker. Men vänd på saken så är det motsatsen, alltså samma sak!

Nu blev det snurrigt. Bäst att sluta innan det blir värre men lite tänkvärt var det väl ändå. Om man inget annat har för sig eller så eller sitter i en bilkö kanske...

Foto M.I

Vinter och uthus

Nu krasmar gräset under fötterna och vattnet i vattentunnorna är täckta av is. Frosten ligger tung på bilrutorna. Det har blivit vinter och jag gråter en smula.
Jag brukar, för att trösta mig en aning, titta på det stora igenvuxna fältet varje dag. Färgprakten är grann. Det gäller bara att titta. Vid den här tiden på året, innan snön lagt sig, brukar just färgerna vara underbara. Kanske den speciella luften hjälper till?
Detta har jag upptäckt först nu, när jag flyttat till landet och det gläder mig.
Jag gråter dock en skvätt ändå. Vi fick ju ingen sommar. Eller var det så att jag inte upptäckte den, upptagen av mitt uthus som jag var?
En liten tår...

På tal om uthus. Jag har ett uthus, ganska stort. Där regnade det in när jag flyttade hit. Getingarna bodde under taket och även flygmyrorna. Jag såg deras kvarlämnade spår. Har ni haft med ilskna getingar att göra? Undvik det.
Arbetet, för naturligtvis kastade vi oss på arbetet att lägga om taket på en gång dagen jag fick nycklarna, blev fördröjt och fördröjt.
-Hur ska vi bli av med våra inhysningar?
Vi sa inte stick åt dem, men de måste ha uppfattat våra diskussioner som att,
-Nu sticker vi o det gjorde de, både en o två o fler gånger.
Till sist blev vi ena hejare på att rusa upp för stegen för att genast rusa ned.
Summa summarum insåg de, getingarna alltså, att dessa ständiga intrång inte var nåt för deras annars så milda temperament. De flyttade och vi la klart sista lilla biten.

Och på tal om tak så har jag blivit elektriker och jag har blivit snickare och jag har blivit rörmokare. Drömmare har jag dock varit hela livet, annars hade jag nog aldrig blivit det ovanstående. Inte ens bosatt mig på landet eller? Inte blivit med torp! Men hemska tanke då! Min livskvalité har rusat i höjden. Är det för att en dröm blivit uppfylld? Eller är det så att människan mår bättre av lite klorofyll, kantareller inpå husknuten, ugglor som hoar i natten o fladdermöss som svichar förbi i skymningen? Jag gör visst det!

Så det där med drömmar. Så viktiga och så roliga. Dem ska man nära väl och rejält. De ska inte ignoreras eller slängas åt sidan, för de slår in, kan faktiskt göra det.
Snart har uthustaket fått en isolering och då är det ännu en dröm slår in, för mig. Ja, inte har jag drömt om att isolera ett uthus kanske, men jag har drömt en ateljé. Detta uthus hyser alltså en ateljé. Så var det sagt.
Fortsätt drömma. Jag tror mänskligheten blir lyckligare av det.
Lev väl.

Höst.

Nu är den här hösten. Bilen ska skrapas o det doftar alldeles ljuvligt när jag sticker ut nosen om morgnarna. Varför måste det bara gå så fort? Det gör aldrig vintern! Men i vinter ska jag åka skidor. Bestämt o planerat. Kanske sommaren då kommer fortare o med den odlingens fröjder? Vem vet? Jag vet att i år har det inte varit mycket att hurra för. Det blev ändock lite eller mycket mangold och faktiskt morötter, mums och så sallad förstås.

Tänker på dödsfallen som varit i dagarna. Morden alltså. Varför o hur kan det gå så långt att en familjefar skjuter ihjäl en tonåring? Och varför trakaserierna?
Jag sänder dem alla en tanke...

Politiskt debatt mellan S och M. Tidningarna tycker M vann. Vet inte jag men M borde väl vinna en sån debatt eftersom de är nu i styrande ställning eller?
Jag hoppas på att alla blir nöjda, gammal som ung, rik som fattig.

Kulturhuset har satt upp solceller på sitt tak. Grattulerar säger jag. Ni visar vägen. Men hur kan Kulturhuset kräva så mkt energi?
Jag tror ändå vi, samhället är på rätt väg. Bensinsnåla bilar, "miljöbilar", solceller, miljövänliga kläder eller vad de kallades osv. Utan en frisk planet står vi oss ganska så slätt o det vilken politisk eller ideologisk färg vi må ha. Enkelt va?

Låt fisken simma fritt i havet o låt vargarna vara ifred där ute.

Till sist går en stilla bön till mitt "tredje" hemland Burma. Jag tänker på er o "ber" för er. Och för att vara lite västerländsk av mig så ska jag gå med i Svenska Burmakomitten. För allt i världen glöm inte Burma o dess folk. Det ska mycket till för att munkar o nunnor går ut på gatan... och det har de nu gjort.

Far väl.

Glädje.

Idag har vi plockat säkerligen årets sista kantareller. Det är lika roligt varje gång.